Det var så länge sedan jag bloggade nu att jag hade glömt hur man hittade hit. Efter flera försök fick jag helt enkelt googla bloggens namn. Som jag turligen kom ihåg :-).
Jag kanske inte sagt det tidigare, men jag har ett av världens roligaste jobb. Ibland måste det få ta över mina andra grejer, som att blogga. Så här har mina senaste veckor sett ut på ett ungefär:
Resarch. Diskussioner. Planering. Visioner.
Samtal, sms, mejl, sms, samtal, fax, Jo, det finns!
Deadlines. Rapporter. Telefonmöten. Generalrepetitioner.
Skriva, läsa, fråga, tänka, uppdatera webb. Ja, jag minns, jag minns!
Lång dags färd mot natt, En dåres sånger, introduktioner.
Yamato, Vi betalar inte! Vi betalar inte! Blottad. Talangjakten.
Ensam rävhane. Utrensning. Klubb East'n'bul. Vita hästen. Hemliga höstproduktioner.
Manus. Utkast. Kollationering. Publikgenomdrag. Måste se första akten.
Fotografering. Filminspelning. Samspel. Presstext. Är alla fakta rätt? Skulle vilja gå på bio.
Programblad. Skriva, be om texter, redigera, motivera. Välja bilder. Gå hem.
Utkast ett. Utkast två. Utkast tre. Korr ett. Korr två. Slutkorr...Slutkorr tio.
Premiär. Premiär, Premiär. Förbereder för nästa säsong. Nästa fina supernova.
Målgrupper, medieval, strategier. Hehe, Å, vilka roliga produktioner, I love them!
Fritid? Jadå. Plugga photoshop och indesign. Kärt besök, träffa vänner. Sova.
.
14 mars 2011
1 mars 2011
Professorns historia
På väg hem från stan. Nöjd, nästan chockad över att jag för första gången på tre veckor faktiskt har hunnit åka in till stan efter jobbet för att shoppa. Visserligen hittade jag inte vad jag sökte, men känner mig ändå...nöjd. En man på andra sidan gången sover med sin mörkblå jacka uppdragen till näsan. En stickad ljusbrun mössa, nästan i samma ton som hans hy, neddragen så långt som möjligt. Det ser så lockande ut och plötsligt slumrar jag också till.
Vaknar och får en vänlig blick från en man som satt mitt emot sovaren, som också vaknat till liv. Den propre mannen med det vänliga leendet skrattar till och sa "Har ni varit på jobbet?"
"Ja, nickar vi båda".
"Det är hårt arbete i Sverige...Mycket hårt. Åtta timmar per dag:"
"Åtta?", utbrister jag men låter honom tro att jag blev förfärad över det stora antalet timmar, inte att jag kunde lägga på ett par timmar på det där.
"Ja, åtta hela timmar, bara jobba jobba jobba." Han skakar på sitt baskerklädda huvud.
"Så få man gå på seminarium, på kvällstid! Och på sådana personalmöten, efter jobbet. Två timmar efter man gått hem ska man vara tillbaka och ha möte 20-22."
"Han ser ut som en professor", tänker jag, som min professor i kriminologi; stilig, välklädd, ett mjukt, allvarsamt men vänligt ansikte. Han har en snygg svart/grårutig halsduk, en svart proper jacka, ljusa manchesterbyxor, rejäla kängor, ryggsäck.
"Var jobbar du?", frågar "professorn" killen som tidigare hade mössa men nu har tagit av den och avslöjar kaskader av mörkt, glänsande hår.
"Jag städar".
"Det är ett hårt jobb..."
"Ja..."
Jag ser lite mer noggrannt på mannen, hans kängor har några år på nacken, byxorna är avklippta med en taggig sax, jackan och baskern lätt noppriga, allt välvårdat, men kanske lite mer boehemiskt än vid första åsyn.
Vi har suttit tysta ett kort tag, när mannen med blå jacka artigt replikerar frågan:
"Och vad jobbar du med?"
"Jag har jobbat med barnomsorg."
"Oj, vilket ett bra jobb, men det är tungt?"
"Jag jobbar inte längre. Jag är arbetslös. Jag är arbetssökande." Han ler allvarligt. Plötsligt ser han så sorgsen ut. Vi tystnar. Vet inte riktigt vad vi ska säga.
"Men, hur gick det till, varför var du tvungen att sluta?", frågar killen.
"De har dragit in antalet anställda, det finns inga jobb. Nej, det finns inga jobb längre. Det finns inget jobb för mig".
Det är dags för "professorn" att gå av, vi är tysta, men ler artigt mot varandra. Han reser sig upp:
"Jag hoppas att du får en trevlig kväll", säger jag och hoppas att han ska förstå att jag med de enkla orden önskar honom all lycka, inte bara ikväll, utan med jobb, med allt. Han stannar till, det känns som om tiden står stilla en stund, han tar min hand, ser mig rakt i ögonen som om det inte fanns någon annan där och så säger han "Tack, det betyder mycket för mig". Och jag känner att han har förstått.
"Professorn" ler, säger hej då till killen med blå jacka och mig och vips är han borta. I alla fall rent fysiskt. Ingen av oss slumrar till igen.
.
Vaknar och får en vänlig blick från en man som satt mitt emot sovaren, som också vaknat till liv. Den propre mannen med det vänliga leendet skrattar till och sa "Har ni varit på jobbet?"
"Ja, nickar vi båda".
"Det är hårt arbete i Sverige...Mycket hårt. Åtta timmar per dag:"
"Åtta?", utbrister jag men låter honom tro att jag blev förfärad över det stora antalet timmar, inte att jag kunde lägga på ett par timmar på det där.
"Ja, åtta hela timmar, bara jobba jobba jobba." Han skakar på sitt baskerklädda huvud.
"Så få man gå på seminarium, på kvällstid! Och på sådana personalmöten, efter jobbet. Två timmar efter man gått hem ska man vara tillbaka och ha möte 20-22."
"Han ser ut som en professor", tänker jag, som min professor i kriminologi; stilig, välklädd, ett mjukt, allvarsamt men vänligt ansikte. Han har en snygg svart/grårutig halsduk, en svart proper jacka, ljusa manchesterbyxor, rejäla kängor, ryggsäck.
"Var jobbar du?", frågar "professorn" killen som tidigare hade mössa men nu har tagit av den och avslöjar kaskader av mörkt, glänsande hår.
"Jag städar".
"Det är ett hårt jobb..."
"Ja..."
Jag ser lite mer noggrannt på mannen, hans kängor har några år på nacken, byxorna är avklippta med en taggig sax, jackan och baskern lätt noppriga, allt välvårdat, men kanske lite mer boehemiskt än vid första åsyn.
Vi har suttit tysta ett kort tag, när mannen med blå jacka artigt replikerar frågan:
"Och vad jobbar du med?"
"Jag har jobbat med barnomsorg."
"Oj, vilket ett bra jobb, men det är tungt?"
"Jag jobbar inte längre. Jag är arbetslös. Jag är arbetssökande." Han ler allvarligt. Plötsligt ser han så sorgsen ut. Vi tystnar. Vet inte riktigt vad vi ska säga.
"Men, hur gick det till, varför var du tvungen att sluta?", frågar killen.
"De har dragit in antalet anställda, det finns inga jobb. Nej, det finns inga jobb längre. Det finns inget jobb för mig".
Det är dags för "professorn" att gå av, vi är tysta, men ler artigt mot varandra. Han reser sig upp:
"Jag hoppas att du får en trevlig kväll", säger jag och hoppas att han ska förstå att jag med de enkla orden önskar honom all lycka, inte bara ikväll, utan med jobb, med allt. Han stannar till, det känns som om tiden står stilla en stund, han tar min hand, ser mig rakt i ögonen som om det inte fanns någon annan där och så säger han "Tack, det betyder mycket för mig". Och jag känner att han har förstått.
"Professorn" ler, säger hej då till killen med blå jacka och mig och vips är han borta. I alla fall rent fysiskt. Ingen av oss slumrar till igen.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)